Le roi de l'évasion

2009. The King of Escape. Härligt bisarr fransk komedi som har det mycket film saknar, oförutsägbarhet. Man har ingen aning om vad som ska hända i nästa scen.

En medelålders traktorförsäljare med smak för äldre män upptäcker att han också är intresserad av yngre kvinnor. Sen är där bönder som odlar nån sorts sexrot i skogen. Ibland är allt bara en dröm.

¡Ay, Carmela!

1990. En film om några skådespelare som spelar för båda sidor under det spanska inbördeskriget. En hel del varieténummer blir det. Förutom uppträdanden i filmen känns även filmen mer som en filmad pjäs än en film.

Антикиллер

2002. Antikiller. Rysk gangsterfilm. Lite Guy Richie-aktig. Men originell, bra och kool, förutom action/combatscenerna som är riktigt sugiga.

En hårding, fd polis, kommer ut från fängelset och gör upp med diverse gangsters.

Class of '76

2005. Tvdeckare med lite lätt skräckinslag. Flera personer från samma klass har dött. Robert Carlyle funderar på varför. Kändes rätt intressant, förutom upplösningen.

Bananas!*

2009. Dokumentär om rättegång mot Dole som uppfört sig väldigt illa. Alltid viktigt att lyfta fram sånt här. Kunde berättats något rappare.

Truands

2007. Fransk gangsterfilm. Om man tar Pusher, plockar bort all handling och förlägger miljön till ett parisiskt lyxliv blir det kanske denna.

Handling: Ett gäng snarlika fransmän kör runt i snarlika svarta bilar och utför diverse brutaliteter. Sen slutar den som den börjar. Beatrice Dalle är med.

Det är inget drama, det är inget socialreportage, det känns som ... ingenting. Det är väldigt svårt att föreställa sig vad regissören hade för avsikt. Men det är kanske det som är det spännande med filmen?

The Italian Job

1969. Michael Caine och bilarna i ett modernt datorövervakat Turin. Väldigt många Fiat 500 är det. Inledningen är kool, samt mycket annat. Men jag mindes inte att det var så här mycket Jönssonligan över den.

The King of Kong

2007. Dokumentär om världsmästaren i Donkey Kong och hans utmanare. Riktig goodguy-vs-badguy-rulle.

Mongol

2007. En kille, vi kan kalla honom Temuggen, blir fångad, rymmer, blir fångad, rymmer, blir fångad rymmer, likaså hans fru. Under tiden blir han äldre, men förblir samma hyggliga prick. Sen blir han Gingis Khan och så slutar filmen. Lite starwarsfeeling på nåt sätt.

Samma fotograf, delvis, som i föregående film. Visst är det fint foto. Fina bilder, som man kan förvänta sig på mongoliska stäpper. Men en hel del CGI och hårdprocessade rutor.

Balls Out: Gary the Tennis Coach

2009. Sportkomedi med crazyinslag. Inte lika kulig som dude were's my car.

Men jag gillade verkligen foto, bildkomposition, färger och filmkvalité. Lite zwigoff-feeling.

Story 2 plus, foto 5 plus blir egentligen 3,5.

Eldorado

2008. Äkta roadmove. Man hittar kille under sängen i sitt hus. Beslutar sig så småningom för att skjutsa hem honom. De stöter på udda typer. Först känns det lite väl konstruerat med alla "roliga" situationer de hamnar i. Men till slut knyter de ihop säcken rätt fint.

Fina bilder från landsbygdsbelgien akompangerade av div. guitarslingermusik.

Låt från filmen som inte var så "slingig":

The Wild Life

1984. Det är lov. Vi följer ett gäng ungdomar, som på olika sätt är kopplade till varann, fram tills skolan börjar igen. Det röks och dricks så det står härliga till. Det känns lite ovant att se barn på film röka som borstbindare. Om det inte är nåt larryclarkskt socialrepotrage – och det är det inte.

Många kända och halvkända ansikten. Men när man tror att Sean Penn är med så är det hans bror. Sångaren från Fear är med lite och Ron Wood.

Bitvis är det bra, bitvis inte. Storyn om den yngsta brorsan som drömmer om att vara vietnamveteran är ok:igast. Tjejen i dougnutbutiken och polisen kommer sen. Resten drar ner filmen till tvåa.

Det känns dock att Cameron Crowe är nåt på spåren här, även om han inte lyckats helt. Men vem vet, manuset kanske var bättre än filmen.

Aerobicide

1986. En jympingsploitationrulle. Mellan långa jympingpass till poppiga låtar sker bestialiska mord i gymmiljö. Dåligt spelat, dåligt regisserat och dåligt klippt. Dåligt manus också för den delen. Det allra sämsta är ljudet. Dåligt inspelat liveljud som dränks i nämnda popmusik.

Men den har lyckats fånga en essens av åttiotalet, med folk som går omkring i jympakläder eller blir grillade utan, i solarier. Den har och några riktiga ha-ha-ha kalkonmoments.

Whip it

2009. Tonårskomedi med de vanliga ingredienserna – utanförskap, identitet, föräldrars förväntningar, vänskap, kärlek och om det centrala i merparten av amerikansk film: familjen.

Men framför allt handlar den om rullskridskor, roller derby.

Drew Barrymores regidebut. Öppna scenknyck från kända filmer, blandat med mindre medvetna klichéer. Men en i stort sett trevlig och smårolig popmusikdriven film som ingen uppvuxen med hjul under fötterna helt kan ignorera.

Men sen, eftertexen: Regi Drew ... och så massa roliga bilder på sig själv? Gör man så? Eller är det producenten?

Die Fälscher

2007. Falskmyntaren. En man, som till utseendet påminner om någon jag såg i en serietidning på åttiotalet, är en skicklig förfalskare. Han hamnar i koncentrationsläger och får göra pund och dollars till tyskarna. Efter en tid får han vissa moraliska dubier. Så tar kriget slut. Sant.

A Little Trip to Heaven

2005. En försäkringsutredare undersöker omständigheterna kring en bilolycka i ett ganska smutsigt småstadsamerika. Vem är bror och syster – och vem är död?

I stot sett fina bilder. Minus för konstsnö.

L.A. Confidential

1997. Stjärnspäckat är ett kul ord. Nu fick jag använda det igen. Ok rulle.

The Invention of Lying

2009. Rolig idé. Bra genomförd. Bitvis riktigt ha-ha-ha rolig. Finns en lite svårbegriplig paradox i filmens kärlekshistoria dock.

Cliffhanger

1993. Usel. Ovederhäftig. Somnade vid första försöket att se den.

Men några kul detaljer: John Lithgrow är med och då kan man sitta och fundera på vad han pratar för dialekt. Sen är där en Ralf Edström-lookalike som demonstrerar sina fotbollsben. Sen är det rätt fina berg, när de inte är i studio vill säga.

The Towering Inferno

1974. Skyskrapan brinner. Katastrof. Stjärnspäckat. Fred Astaire får en katt. Förvirrande med Steve och Paul i samma film. Lång.

OSS 117: Rio ne répond plus

2009. Rolig. Inte lika rolig som föregångaren dock. Den här gången i Rio. Lite Mannen från... feeling. Vilket aldrig blir fel.

Rec 2

2009. Helt ok direkt fortsättning på Rec. Men då den tidigare kändes ny och överraskande, saknas det naturligtvis här.

Inglourious Basterds

2009. Bra, rolig och välgjord. Något lång kanske.

Shutter Island

2010. Utmärkt "adaption" av boken. Men har man läst den, och minns den, blir det vare sig spännande eller mystiskt.

The Island

1980. Pirater har i generationer levt kvar i Karibien sedan sjörövartiden. Lätt inavlade jobbar de på. Michael Caine, nyfiken journalist med skjutglad son blir kidnappad.

Såg den på bio som ny. Upptäcker att jag i stort sett inte har minnts något utom ett par lösryckta scener som jag därtill minnts fel.

Sjuttiotalsstämning – M. Caine – David Warner – inte helt tokig.

The Men Who Stare at Goats

2009. Ganska kul om man tror det är sant. Som film är den kanske lite drama-lös.

Pulgasari

1985. Ett metallätande monster hjälper bondearmén att störta den elake kungen. Men sen vill Pulgasari äta böndernas kastruller och plogar.

Dålig film men berättad i ett ganska rappt tempo.
Historien bakom, med Kim Jong Il som producent och en kidnappad regissör är mer intressant än själva filmen.

The Road

2009. Extremt deprimerande historia där Aragon traskar omkring med sin son i en död framtid, med överhängande risk för att bli uppäten av andra överlevande. Man förstår att regissören velat få med mycket från en bok, då många av bihistorierna är korta och rapsodiska. En feel-bad-movie.

Watchmen

2009. "Pensionerade" superhjältar får rycka upp sig i ett 1980-tal där Nixon fortfarande är president och kalla kriget är i full gång. Ganska snygg film.

Whatever Works

2009. Ganska rolig Woody Allen med Larry i huvudrollen. Det vanliga relationstemat med äldre man yngre kvinna m.m.

Vertical Limit

2000. Bergsklättring på K2 kryddas med nitroglycerin i ryggsäcken. Ganska kass men lite spännande.

Cerro Torre: Schrei aus Stein

1991. Ja, vad säger man om Herzog? Filmerna åldras inte med behag. Denna från -91 känns som från -71. Visa indiankvinnor, knasigt hippiefilosoferande, löst sammanhängande scener ... men ändå, i stort sett sevärd. Så klättras det trots allt en del, till slut.

Nordwand

2008. Samma sanna story som i The Beckoning Silence. Fint foto och härliga berg. Det tråkiga är att jag vet vad som ska hända. Det roliga att den är ganska bra.

The Eiger Sanction

1975. Clint Eastwood ger sig på "the north face". Förutom bergsklättring är det en hemlig-agent-historia. Som upplagt för spänning. Surprisen är – att det inte blir spännande en enda sekund.

The Last Temptation of Christ

1988. Bra version av bekant historia. Känns till och med "trovärdig" bitvis.

Earthquake

1974. Charlton Hästen räddar folk, lägrar unga damer och drunknar. Tämligen uschlig film. Men minnesvärd är Pam från Dallas samt en animerad blodstänkseffekt. Ganska bra översvämningsscener förresten ... och stuntet där Shaft landar på ryggen med motorcykeln över sig ... och den härliga sjuttiotalsstämningen.