99 francs

2007. Jean Dujardin igen. En rik cynisk reklamman tar massor med kokain och är väl egentligen trött på hela skiten. Sen blir han kär. Sen tar det slut och han blir ännu tröttare på ... Och tar ännu mer koka. Sen tillslut bryter han upp ... eller gör han?

Svart komedi med kritik mot konsumtion och reklam. Ganska kul men jag är ingen fan av trip-scener på film — och det får man en hel del av här.

Drive Angry

2011. Som Tarantino möter Twin Peaks typ, fast utan finess. Men, lite småkul våldskomedi med muskelbilar och religiösa över-/undertoner. Enda bra skådisen från Prison Break är med. Och så NC, men han är ju som han är. Minus för riktigt sunkigt soundtrack.

Lucky Luke

2009. Bra överföring av teckningarna till "verkligheten". Cartoonig känsla över hela fimen. Jean Dujardin har blivit lite av en favvoskådis efter OSS- filmerna. Men han kanske är lite för grov för att passa i rollen. Mycket krut har lagts på det visuella men lite för lite på manus. Hade hellre sett en trogen tolkning av något av albumen, gärna Lagen väster om Pecos.
Skönt att höra hur namnen ska uttalas. Närmare det vi sa som barn än den svenglska variant man senare inbillade sig.

Monsters

2010. En roadmovie i skuggan av en utomjordisk infektion, där halva Mexico är omgärdat av murar för att hålla jättelika aliens inspärrade. Lite rymmnings- och ragnaröksrulle på samma gång. Men det centrala är, i stort, relationen mellan huvudkaraktärerna som, naturligtvis, blir tvungna att färdas genom alienzonen.

Mjukt fint foto. Avlappnat skådespeleri. Gillar killen som också hade huvudroll i In search of a midnight kiss. Definitivt ingen actionfilm utan bygger långsamt upp en romantisk undergångsstämning. Riktigt bra!

Biutiful

2010. En man får veta att han snart ska dö i cancer. Han är en mellanhand i undre världen mellan svart arbetskraft och arbetsgivare. Ett jobb som han försöker sköta snyggt. Han försöker samtidigt ha en fungerande familj. Dessutom är han ett sorts lokalt medium. Man kan säg att det mesta går åt pepparn - med råge.

Filmen är en golgatavandring kantad av skuld och i viss mån förlåtelse. Mycket symbolik som tar ett tag att bearbeta. En nattsvart resa men med något sorts hopp om att "death is not the end".

Enough

2002. En kvinnas hämnd. Jenniferlopez gifter sig med en dum kille och skaffar barn. Sen är han otrogen och våldsam. Hon rymmer med barnet och blir jagad. Sen blir hon nån sorts kravmagaexpert med hemlig-agent-skills och har ihjäl gubben.

Slutet gott allting gott.

Winters Bone

2010. Tjej i fattig lantmiljö får reda på att familjen förlorar huset om inte pappa dyker upp till domstolen i tid. Hon ger sig ut på jakt bland släkt och grannar. Det är inte populärt att fråga runt i en miljö av crank-kokande och allmänt kriminell population. Allt mer framgår det att det inte handlar om att hitta en levande person utan snarare hans bones.

En sån där film som osar Oscar för att de glammiga hollywoodskådisarna går i trasiga kläder och ser relativt osminkade ut. Habilt hantverk men inget som sticker ut.

+ för att jag lyssnat en del på den typen av bergs-musik som är med i filmen, senaste åren. + för att Laura Palmer har blivit gammal och är med i en scen.

Cemetery Junction

2010. En bryta-upp-från-småstaden-film i samma tradition som American Graffiti. Här tas vi tillbaka till ett tidstroget engelskt sjuttiotal. En kille med ganska blygsamma ambitioner (om än stora för sin sociomiljö) får insikt om att det kanske finns ännu mer att hitta "där ute".

Fina personporträtt och en smula kärlek.

The rite

2011. Exorsismrulle går varvet runt. Exorcisten själv bli exorcerad. Ganska tråkig. När det ska vara spännande/läskigt blir det snarare gäspigt. Tvålfager huvudrollsinnehavare med frisyr och pollisar som om han är just stigen ur den gamla serien Couplings, är inget plus.

The way back

2010. Fångar rymmer från Gulag 1940. Och promenixar ända till Indien. Ibland är det kallt ibland är det varmt. Fina naturbilder. Många språk. The way away hade väl också funkat som titel. Inte direkt prosovjetisk.

The Wrestler

2008. Ganska fin och bitvis gripande film om en gammal wrestlare. På slutet kommer dock ett sentimentalt tal som definitivt borde klippts bort. Det är aldrig roligt när det blir övertydligt. Men ändå på det hela taget bra.

House by the river

1950. Fritz Lang med rötter i stumfilmen spelar inte på subtila nyanser. Här vrids det upp till elvan både vad gäller bildspråk och skådespeleri. Men det är ganska härligt om man tittar men historiska glasögonen på.

Klassikt om den onde och den gode brodern. Den onde mördar och den gode får skulden. Fin liten scen där den onde lystet lyssnar på nakenvatten som rinner i avloppsrören.

Contact

1997. 20 år efter Närkontakt av tredje graden kom Kontakt. Lika aplång och trist. Här toppat med en barnslig argumentation om vetenskap vs. religion.