2007. Regissör med David Lynch-ambitioner har totat ihop det här. När det till slut kommer en scen med pipig sångerska, femtiotalsmikrofon och rött draperi börjar man fundera på om allt är ett ironiskt skämt. Men så väl är det nog inte. Det är ändå för mycket arbete bakom — förutom ljudet.
Riktigt dåligt. På så många sätt att jag inte orkar lista dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar