Contagion

2011. Mycket välgjort och spännande om en pandemis uppgång och fall.

The Trip

2010. Här tänker man: Det ska bli kul att se filmen som var förlagan till den kuliga teveserien. Så får man bara se en nerklippt version av den samma. Eller det är väl så att serien är en uppklippt version av filmen. Nåväl, en komedi där skämten redan är sedda är inte jättekul. Hade jag inte sett serien hade filmen dock varit kanon.

Midnight in paris

2011. Woody Allen-film. Karl som snart ska gifta sig är med sin blivande fru och hennes familj i Paris. Han vurmar för 20-talets konstnärsparis och på mystiskt sätt förflyttas han stundtals dit. Sen träffar han en tjej där som vurmar för ännu mer svunna tider och så flyttas de dit. Men sen blir det borta bra men hemma bäst men gifta sig ska man inte, hellre skriva böcker. Trevlig.

The artist

2011. Jean Dujardin igen. Här är han som klippt och skuren, i rollen som firad stumfilmstjärna. Men stumfilmens tid är förbi och hans stjärna dalar snabbt. Det går illa men ordnar sig till slut.

Allt i vackert svartvitt utan ljud.

Soloist

2009. Inledningsvis intressant och välgjord film om en journalist som engagerar sig i en hemlös schizofren gatumusikant. Men den håller inte riktigt samma klass rakt igenom.

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian

2009. Tvåan i serien. En massa museeinventarier blir flyttade till ett annat museeum. Då tydligen all inventarie blir levande på natten, blir det kurr mellan de nya och de gamla. Det slutar lyckligt när de får åka hem igen.

Bra mycket roligare än jag hade förväntat mig.

Bridesmaids

2011. Ett gäng habila ståuppare i en komedi om ett kommande bröllop. Det borde bli roligt. Jag tyckte den var det.

The Fountain

2006. Aronofsky – han med Black Swan, Requiem for ... osv har här haft helt fria händer att förverkliga en fantasi känns det som. Det är lite synd att jag inte nedtecknade kommentarer bums på denna då det känns som jag hade en hel del som jag nu glömt. Men jag tänker inte se om den bara för detta då jag har för mig att den var ganska kass. Men jag försöker minnas:

Kändes lite som en Jodorowsky-historia – parallella berättelser i olika tider och universa om jakten på på evigt liv/ungdomens källa. Lite för arty, lite för new age:ig, lite för oangagerande. Men – knyter slutligen ändå ihop säcken rätt väl och blir begriplig.

Jag ger den ett medelbetyg för att jag inte minns vad det var som jag tyckte var dåligt.

Hollywood Homicide

2003. Harrison Ford och en av förväxlingskillarna är poliser i Hollywood. Dessutom har de extraknäck som fastighetsmäklare respektive yogalärare. Det ska vara komedi som skojar med de kaliforniska typklichéerna. Man förstår när de har tänkt sig ett skämt eller en punchline, men roligt blir det inte. Rakt igenom usel.

Tinker Taylor Soldier Spy

2011. Vad ska man säga om detta? Flera favoritskådisar, jag hade väntat mig något mer.Visuellt väldigt stiligt på ett trist sätt. Filmen och historien är också ganska trista. Och svårt att hänga med hade jag. En egentligen långsamt berättad historia framförs med snabba klipp á la MTV 1980. Det blir nåt slags glapp där. Sen är jag inte heller något fan av Le Karré.

Green Lantern 2011

2011. Om hur Gröna lyktan blev just Gröna lyktan. Ja, det finns massa gröna lyktor i rymden och en taskig "kraft" som motarbetar dem. Gröna lyktan från jorden ger kraften en match.
Ska väl vara en typ snygga ungdomar-komedi och då blir det aldrig riktigt kul.

50/50

2011. Feelgood-film om dödlig cancer. Funkar, men jag minns inte hur den slutade så den satte kanske inga djupa spår.
Plötsligt är lille killen från tredjeklotetfrånsolen med i alla filmer.

In time

2011. Lite fantasifull scifi om en framtid där den enda valutan är livstid. Hyggligt bra idé och skapligt bra genomfört.

Takedown

2000. På filmaffischen står det Track down som känns som en lämplig titel. Om hur man spårade och fångade den ökände hackern Kevin Mitnic. På något eller flera sätt kändes inte filmen riktigt trovärdig. Nu minns jag inte varför.

Cowboys and aliens

2011. Krag-daniel är i vilda västern och har ett rymdvapen och folk blir abduktade på löpande band och det blir uppbåd och fajt med utomjodingarna och en tämligen lycklig utgång, utom för utomjordingarna. Underhållande säger jag.

The Hangover part II

2011. Inte lika rapp som föregångaren. En del skoj skämt men inte mer. Däremot tyckte jag mycket bra om fotot.

X-men origins: Wolverine

2009. Och här var det bakgrundshistorien om Järven. Ganska seg historia.

X-men: First class

2011. En prequel till de andra filmerna i serien. Den här är nog den bästa av dem.

Walk the line

2005. Om Johnny Cash karriär och levene. Eller om delar av detta. Ganska bra.

The devil and Daniel Johnston

2005. Sjukt bra dokumentär om hyperproduktive musikern Daniel Johnston. Det har ingen betydelse om man vet vem han är eller gillar det han gjort. Förstummad.
Om hur en en person och hans omgivning påverkas av mentalsjukdom.

Les parapluies de Cherbourg

1964. Paraplyerna i […]. Ha ha. Den här har det ju refererats till i tid och otid i film och litteratur. Bland annat har man ju hört om den vackra öppningsscenen (!). Ok, det var väl trevligt med paraplyerna ovanifrån. Men vad taffligt det var gjort. Och det som skulle föreställa regn ser mest ut som nån sprutar med vattenslang utan munstycke.
Nåväl, det jag helt missat var att det var en musikal. Ingen vanlig musikal heller – de slutade ju aldrig sjunga. En sångfilm. Jag vet inte om det var den första i sitt slag men upphovet till nån genre blev det ju inte av förklarlig anledning.
Ska erkänna att jag snabbspolade mig igenom den. Men lite kul, som bisarr trivialitet kanske, om man tittar på utvalda klipp.
Filmens drama – som en enklare veckotidningnovell från samma tid.
2 plus istf 1 pga att det ändå kändes ganska originellt.

Rise of the Planet of the Apes

2011. Även om det var en stor grej att se Apornas planet på 16 mm på fritidsgården en gång i tiden, så är egentligen alla ap-filmerna ganska kassa.
Därför var den här en positiv överraskning. Riktigt kul om varför aporna en gång blev intelligenta. På slutet går utvecklingen kanske lite väl fort. Men annars bra.

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides

2011. Nu är väl den här filmidén mjölkad till sista droppen? Inte särskilt spännande. De ska ha en tår från en sjöjungfru och nåt mer för att komma åt nåt, kanske var det evigt liv. Ja, sen är det nån som offrar nåt ädelt ... så tar det slut. Sen är det glömt.

Hot rod 2007

2007. Komedi som bygger på skämtet: alla beter sig som om de vore barn fast de är vuxna. Nu minns jag knappt filmen. Men den handlar om en kille med stuntmanambitioner som ska samla ihop pengar för att rädda sin sjuke styvfars liv för att därefter kunna ge honom på nöten.
Det var mycket sjuttiotalsretro, men osäkert om filmen utspelade sig på den tiden.

Horrible bosses

2011. Komedi à la Främlingar på tåg. Tre personer har problem med sina chefer och bestämmer sig för att döda varandras. Det som gör att det kanske inte är lika lysande idé som i nämnda film är att de här killarna är kompisar och lätt kan kopplas till varandra.
Filmen var lite rolig underhållning för stunden.

Hanna

2011. Ännu en bournig historia. En tonårstjej har levt ensam med sin pappa i ödemarken hela sitt liv och vet föga om "civilisationen". Hon vet inte heller att hon är ett "leathal veapon" med superkrafter.
Sen blir hon jagad kors och tvärs i genom Europa av diverse intressenter.
Jag tyckte den var kul och välgjord.

Captain America: The First Avenger

2011. DC-superhjälte igen. Som i de flesta superhjälte filmer är ofta storyn om transformationen från vanlig person till en med superkrafter ganska kul. Sen när de bara går runt och hjältar sig är det inte alls intressant. Så var det med den här tror jag, har faktiskt glömt en hel del.
Men rent scenografiskt var den snygg som den. Härligt fyrtiotalsbrun.

Vanishing on 7th street

2010. Undergångsskräckis. En morgon är de flesta människor försvunna och de som är kvar försvinner om de hamnar i skuggan, dödsskuggan.
Har fått förvånansvärt dålig kritik. Låt gå för att starwarskillen är rätt trist, men jag tyckte filmen var fantasieggande och inledningsvis ganska kuslig.

Hesher

2010. Om att bearbeta sorg. En familj har säckat ihop sedan mamman dött i en trafikolycka. Den tonårige sonen försöker köpa tillbaka olycksbilen men nekas. Så dyker det nån sorts hemlös hårdrockare, Hesher, som engagerar sig i killen och flyttar in hos familjen som en otrevlig jesusfigur. Otrevlig eller inte får han familjen att ta tag i sin sorg och sina liv igen. Skönt ogullig film.

Изгнание

2007. Förvisningen. Lite av samma sandiga jord skymtar mellan grästuvorna som syntes i filmen Återkomsten. Inte samma mystiska stämning här men en mycket stark atmosfär.

Ville se om Maria Bonnevie funkar bättre på annat språk då man inte hör det teatrala. Kanske – kanske inte, hon är nog den svagaste länken här.

Ok, sammanfattning: Man med kriminell bror åker till landet med familjen. En vattenkvarn på torra land. Hans fru är med barn och säger att det inte är hans. Han våndas och vet inte hur han ska hantera det. Sen gör hon en hemmaabort och dör. Sen kommer det fram att hon inte menade att det var någon annan mans barn heller – utan hennes eget. Men mycket handlar om deras andra barn och... det där lät kanske inte så kul. Men den var skitbra.

Thor

2011. Ännu en superhjälte i DC-comics satsning på att göra film av alla sina figurer. Jag antar för att samla dem i en superrulle senare.

Nåväl, inte jättebra men ändå lite underhållande och kul, när de använder asarna på det sättet.

Stark tvåa.

Svarta palmkronor

1968. Bygger på boken med samma namn fast här förlagd till Rio de Janeiro. Ett gäng alkade akterseglade sjömän lever utanför Rio som lodisar. En av dem har en bärgarlön att hämta i stan men pallar inte med resan dit, då han bör dyka upp nykter på advoktkontoret för att inkassera.

Jag såg den som tonåring och minns scener och aktörer (läs Gösta Ekman) som helt klart inte finns med i filmen. Sådant är minnet.

Det som slår mig nu är att filmen är gjord i en brytningstid inom skådespeleri (i Sverige iaf.) Max von Sydow med fler TALAR med scenpatos medan Tommy Berggren pratar mer som man gör på riktigt. Å så är ju Cornelis med och där blir det kanske inte så mycket skådespelat alls.

Skepparfilm är det kanske inte, men snudd på. Hade jag betygsatt ur minnet och inte titta om den, hade den fått fyra.

Super

2010. Om en "vanlig" kille som blir en superhjälte, eller snarare om en man som i en depression mer och mer går in i en fantasivärld. Han får dessutom hjälp av en sidekick som om möjligt är ännu tokigare.

Av trailern kan man lätt få intrycket att det är en glättig komedi men det här handlar om att släppa fram mörka sidor och tappa alla spärrar.

Hursom, utmärkt historia, bra skådespeleri och trevligt oberäknelig.

Mr Nobody

2009. Udda film om två parallella versioner av ett liv, eller en tillbakablick på dem från en avlägsen framtid. Och när man tror att man knutit ihop säcken, efter en ganska lång film, visar det sig att det inte var någon botten på den och man lämnas som ett frågetecken.

Bad teacher

2011. Lite småkul film om en dålig fröken, med dåliga värderingar som lär sig en läxa och blir lite bättre. Men det känns som man även kunde gjort filmen lite bättre och mindre förutsägbar om man orkat jobba på det.

Robo-Geisha

2009. När en film marknadsförs med orden "från gänget bakom …" bör man dra öronen åt sig. Vilket gäng? Samma catering? I det här fallet skulle gänget vara det samma som i Tôkyô zankoku keisatsu.

De känns inte särskilt lika. Ganska långdragen och trist historia, men med (lite) kul japan-monster-retro på slutet.

Kyonyû doragon: Onsen zonbi vs sutorippâ 5

2010. The Big Tits Dragon. För att vara en bad film (bad (eng.)=dålig, inte plaska) höll den ändå något sånär ihop story och uppe tempo. Men så här efteråt minns jag inte så mycket vad den handlade om.

A Serious Man

2009. Cohen-film som kräver digestion. Bland annat om ett filosofiskt problem: att man inte vet vad som finns i lådan förrän man lyft på locket. Om en man som "inte gjort någonting" men känner sig hårt och orättvist drabbad av livet. Men när han tillslut "gör någonting" – då får han nog känna på verklig drabbning ...

Filmad i en retromiljö vi känner från Edward Scissorhands, om än i dovare färger. Nysedd hade den bara fått tvåa men efter att ha fått smälta den blev det mer.

Splice

2009. Några genforskare gör ett "barn" genom att blanda dna från olika organismer. Sen barkar det. Gilla.

Sucker Punch

2011. Börjar hyggligt visuellt med serietidningsestetik och ett vackert byggt ljudlandskap. Sen mynnar det ut i en ganska trist historia av segdraget repetitivt "battlande" à la nivåer i dataspel.

Bra slut dock.

Youth In Revolt

2009. Den här tyckte jag var riktigt skojig. Mesig kille vill träffa tjej och lyckas tack vare sitt "onda" alter ego. Han är redo att offra allt för att vara tillsammans med henne och gör det. Alter egot ställer till det. Det kan inte mer än gå åt pepparn.

Muertos de Risa

1999. Dying of Laughter. De la Iglesia-film som bygger på ett (1) skämt: en kille vill trycka dit en annan och skyr inga medel. Detta dras in absurdum om och om igen och är nästan inte kul en enda gång – vilket får filmen att känns evighetslång. Ok, det kanske är lite kul nån gång i början, men jag kan minnas fel.

Unknown

2011. Liam Neeson tappar minnet i Berlin och efter ett tag börjar det kännas ganska bournigt, om man säger så. Man anar snart åt vart det barkar. Sedan infrias aningarna.

The Bourne Trilogy

2002, 2004 och 2007. Ganska spännande filmer om stackars yrkesmördaren Bourne som har tappat minnet. I film efter film nystar han upp sin historia och hämnas de som gjort honom ont.

Går ut med flaggan i topp för att sedan långsamt hala den. Det blir tjatigt med de eviga biljakterna och i sista rullen kommer snabbspolknappen till flitigt bruk.

Source Code

2011. Man skickas tillbaka (eller fram) i tiden för att försöka förhindra en terroraktion. Om och om igen för att hitta nya ledtrådar. Allt på samma tågresa. Fantasikittlande och hyggligt överraskande.

Paul

2011. Ganska kuligt om lite lätt nördiga brttiska killar på roadtrip i Arizona, efter det de deltagit i en seriemässa. En utomjording, Paul, gör dem sällskap, vilket skapa förvecklingar och dråpligheter.

Roligt och lite finstämt.

Cornelis

2010. Titeln säger väl det mesta om vad den handlade om. Hank är lik till utseendet, men kanske inte på rösten. Mer playback hade inte gjort något. Filmen drivs framåt sångerna mer än av skådespeleri. Jag hade förvänta mig mer, men den känndes inte direkt dålig för det.

Grand Prix

1966. Ohyggligt lång film om formelettracing. Jag har för mig att jag hade en del roliga kommentarer till den här filmen, men nu har jag glömt. Träig minns jag. Dock, filmad i en tid då f1-bilarna fortfarand såg avskalat coola ut.

The Adjustment Bureau

2011. PKD-story om att våra öden redan är bestämda och en sorts poliskår ser till att ingen ska hamna fel på livets stig. Inte överstatligt-sci-fi-tema den här gången, istället är det väl snarare gud eller någon likvärdig som har kontrollen.

Det finns en hel del luckor i skapelsen där våra rollfigurer kan passera mellan de olika verkligheterna. Något som ger Time Bandits-vibbar.

I detta, en ganska gullig kärlekshistoria om att kärleken trots allt kan vinna över ödet. God underhållning.