Love in the Time of Cholera

2007. Ganska kass filmatisering av en G G Marques-bok. De använder smink för att skådisarna ska se gamla ut, på ett sätt som var poppis på åttiotalet. Funkade inte då, funkar inte nu. Utom möjligen på J Bardem som ser grundgammal ut. Va fanken, använd skådisar i olika åldrar!

Också tråkigt – alla talar engelska, med brytning, i andra länder. Om det nu ska föreställa att de pratar sitt modersmål, fast på engelska, ska de väl inte bryta? Det vill säga, om karaktären inte verkligen har en brytning. Men då är det konstigt att de som ska föreställa spanskspråkiga med brytning bryter på just spanska. Jag får inte ihop det.

Faster

2010. The Rock kommer ut ur fängelset och går runt och hämnas på alla som dödade hans bror. Billy Bob är knarkig polis och jagar honom. Dessutom är det en yrkesmördare som också gör det. Det körs en hel del bil.

Остров

2006. Ön. Ett gäng munkar/heliga män bor på en ö. En är ganska obstinat och bor i pannrummet/huset. Lokalbefolkningen är övertygad om att han har gåvan och kommer med allehanda krämpor till ön. Kollegorna tycker nog mest att han är till besvär.

Mannen lever med stora skuldkänslor sedan unga år och ibland ror han till en kobbe och gråter.

Fina bilder, mycket sten och vitmossa. Känns lite österjö men kan vara sibiriskt. Trevlig lågmäld blandning av skeppare-, tåg-, öfilm och exorcism.

The Hitchhikers Guide to the Galaxy

2005. Ganska välgjord filmatisering av boken, tror jag. Men det var ganska länge sedan jag läste den. Tyvärr känns den tidstypiska humorn, från sjuttiotalet, lite daterad. Kanske skulle boken vilat i frid?

Dock; när jag ser hur de lyckats visuellt börjar jag längta efter en filmversion av Sam J Lundwalls "Uppdrag i universum".

The final countdown

1980. Ett krigsfartyg råkar åka tillbaka i tiden till anfallet av Pearl Harbour. Det stora amerikanska traumat. Går det att ändra historien? Nä, men en hund får de med sig tillbaka. Och en gubbe blir strandsatt i fyrtiotalet på en öde ö.

Alltså, lite av varje: Kirk Douglas, Martin Sheen, tidsresor, skepparfilm och öde ö.

Blast

2004. Känns som om man velat göra om nån gammal Stefan Cigarr-film fast med Wesley Snipes men fått nöja sig med en billigare skådis.

Om bankrånare i terroristhamn i miljöaktivisthamn som kapar en oljerigg för att avfyra en magnetpulsmissil. Vilket man kunde tycka de borde gjort annorstädes utan att krångla till det så förbannat. Misslyckas de … jo.

The Karate Kid

2010. Snällare variant på samma tema som den tidigare filmen. För mycket kringtjafs istället för att fokusera på killens transformation till habil fajter. Dessutom handlar den om kung-fu. Känns stundtals som vore den producerad av en kinesisk turistbyrå.

Killen är bra på att dansa men när det kommer till battlandet är det så mycket snabba klipp att man knappt ser om han gör nån egentlig skada.

Jag saknar Frank Cannons magiska knivhand. Det var karate det!

Elle veut le chaos

2008. All that she wants. Svartvit, väldigt grafisk. Lugnt, lugnt tempo. Kanske gjorde det mig okoncentrerad, men det tog väldigt lång tid innan jag fick något sammanhang i berättelsen. Men så kan de vara ibland.

Som en seriös variant av Smala Sussi i kanadensisk landsbygdsmiljö. Diverse original beter sig mer eller mindre oförutsägbart och kriminellt.

Alltid, eller ofta, när det görs fransk(språkig) film ska alltid nån rackare ha uppochnerpåvänt bockstyre på cykeln. Undrar om det är en filmkliché, eller att det är ett vanligt förekommande fenomen i kulturmiljön. Anses det allmänt som hott eller är det så att det inte finns andra styren och den som vill jonna något så när bekvämt, helt enkelt måste vända på de enda färdriktningsredskap som finns?

Annan grej: om man gör svartvit och lite indieig film måste man då ha minst en sekvens med romsk musik med? Jag lyssnar iofs gärna, men här känns det lite väl malplacerat. En hel generation filmskapare som vuxit upp med Kusturica verkar tro att det är ett obligatorium.

Annars ganska ok filmupplevelse.

True grit

2010. Westernfilm av Cohenbröderna. Ung flicka vill hämnas sin fars död och lejer en prisjägare.
Bra film i sin genre.

127 hours

2010. Trodde det skulle bli en klätterfilm men så mycke klättrande blev det inte. Lite Touching the void och liknande. Boyd gör bra filmer. Sevärd. Antagligen mest spännande om man som jag inte vet hur det ska sluta.

The black swan

2010. En ballerina vill dansa svanen i Svansjön. Och det får hon. Hon är lite pressad och ser syner. Fame möter Repulsion skulle man kunna sammanfatta.

Habilt hantverk men jag är väldigt trött på filmer där det visar sig att det som händer bara är i huvet på huvudpersonen.

Shokei no shima

1966. Punishment Island. En främling kommer till en ö. Han påstår att han säljer symaskiner. Det blåser upp, han tar in på värdshus. Han ska vidare till en mindre ö. Värdshusvärden ser att han har en kniv i väskan.

Killen är där för att hämnas allt han fick utstå som barn på öns uppfostringsanstalt. Framför allt på den man som tror sig ha dödat honom.

Ganska ok:ig rulle med lite St./La. Karlsö-feel.

Hadaka no shima

1960. The Naked Island. En bondefamilj bor på en liten, men kanske 100 meter hög, ö. Hela dagen går åt till att ro (egentligen vricka) in till land (en större ö?) och hämta vatten. För att sedan bära de skittunga tunnorna upp på berget på omöjliga stigar och därefter för hand vattna plantor en efter en. De verkar hinna med sisådär tio turer om dan. Sundet verkar vara av dignitet Helsingborg–Helsingör. Så håller första halvan av filmen på. Ingen säger nåt. En gång tappar kvinnan sitt vatten. Då får hon en smäll.

De har två små pojkar också. Den äldsta åker till skolan den yngsta simmar i havet. Sen blir det kväll, familjen äter samt badar i, typ, ett bensinfat med brasa under.

Sen blir det höst, vinter och vår lite snabbt. Den lilla pojken får en fisk på metspö, något man inte kan tro är så ovanligt för öbor. Men oj vad det blir fröjd och gamman i familjen! De tar skärgårdsbåten in till storstan med fisken i en spann. Något svårsåld visar det sig, men till slut får de napp (he he). Sen blir det mat på restaurang och linbana. De tittar på tv i ett skyltfönster på, typ, Ika i rutan.

Sen åker de hem och bär vatten. Sen dör den äldsta pojken. Då blir det begravning på ön. Sen bär de vatten igen. Sen får kvinnan ett spel. Sen bär de mer vatten.

Som en stenhård japansk Saltkråkan – utan sommargäster, med feelingen Arne Sucksdorff möter Charles Redland.