2008. All that she wants. Svartvit, väldigt grafisk. Lugnt, lugnt tempo. Kanske gjorde det mig okoncentrerad, men det tog väldigt lång tid innan jag fick något sammanhang i berättelsen. Men så kan de vara ibland.
Som en seriös variant av Smala Sussi i kanadensisk landsbygdsmiljö. Diverse original beter sig mer eller mindre oförutsägbart och kriminellt.
Alltid, eller ofta, när det görs fransk(språkig) film ska alltid nån rackare ha uppochnerpåvänt bockstyre på cykeln. Undrar om det är en filmkliché, eller att det är ett vanligt förekommande fenomen i kulturmiljön. Anses det allmänt som hott eller är det så att det inte finns andra styren och den som vill jonna något så när bekvämt, helt enkelt måste vända på de enda färdriktningsredskap som finns?
Annan grej: om man gör svartvit och lite indieig film måste man då ha minst en sekvens med romsk musik med? Jag lyssnar iofs gärna, men här känns det lite väl malplacerat. En hel generation filmskapare som vuxit upp med Kusturica verkar tro att det är ett obligatorium.
Annars ganska ok filmupplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar