The dog problem

2006. Giovanni Ribisi är en deppig författare som får rådet att skaffa husdjur. Han skaffar en "enkel" hund som han inte blir så förtjust i. Men när alla andra verkar vilja ha hans hund vill han ändå behålla den ... för att det är hans. Sen blir det lite förvecklingar och kärlek och med hundens hjälp kommer han tillbaka till livet.

Ganska ok med bra slut. Minus för att den jobbige från nya Hawaii 5-0 var med.

99 francs

2007. Jean Dujardin igen. En rik cynisk reklamman tar massor med kokain och är väl egentligen trött på hela skiten. Sen blir han kär. Sen tar det slut och han blir ännu tröttare på ... Och tar ännu mer koka. Sen tillslut bryter han upp ... eller gör han?

Svart komedi med kritik mot konsumtion och reklam. Ganska kul men jag är ingen fan av trip-scener på film — och det får man en hel del av här.

Drive Angry

2011. Som Tarantino möter Twin Peaks typ, fast utan finess. Men, lite småkul våldskomedi med muskelbilar och religiösa över-/undertoner. Enda bra skådisen från Prison Break är med. Och så NC, men han är ju som han är. Minus för riktigt sunkigt soundtrack.

Lucky Luke

2009. Bra överföring av teckningarna till "verkligheten". Cartoonig känsla över hela fimen. Jean Dujardin har blivit lite av en favvoskådis efter OSS- filmerna. Men han kanske är lite för grov för att passa i rollen. Mycket krut har lagts på det visuella men lite för lite på manus. Hade hellre sett en trogen tolkning av något av albumen, gärna Lagen väster om Pecos.
Skönt att höra hur namnen ska uttalas. Närmare det vi sa som barn än den svenglska variant man senare inbillade sig.

Monsters

2010. En roadmovie i skuggan av en utomjordisk infektion, där halva Mexico är omgärdat av murar för att hålla jättelika aliens inspärrade. Lite rymmnings- och ragnaröksrulle på samma gång. Men det centrala är, i stort, relationen mellan huvudkaraktärerna som, naturligtvis, blir tvungna att färdas genom alienzonen.

Mjukt fint foto. Avlappnat skådespeleri. Gillar killen som också hade huvudroll i In search of a midnight kiss. Definitivt ingen actionfilm utan bygger långsamt upp en romantisk undergångsstämning. Riktigt bra!

Biutiful

2010. En man får veta att han snart ska dö i cancer. Han är en mellanhand i undre världen mellan svart arbetskraft och arbetsgivare. Ett jobb som han försöker sköta snyggt. Han försöker samtidigt ha en fungerande familj. Dessutom är han ett sorts lokalt medium. Man kan säg att det mesta går åt pepparn - med råge.

Filmen är en golgatavandring kantad av skuld och i viss mån förlåtelse. Mycket symbolik som tar ett tag att bearbeta. En nattsvart resa men med något sorts hopp om att "death is not the end".

Enough

2002. En kvinnas hämnd. Jenniferlopez gifter sig med en dum kille och skaffar barn. Sen är han otrogen och våldsam. Hon rymmer med barnet och blir jagad. Sen blir hon nån sorts kravmagaexpert med hemlig-agent-skills och har ihjäl gubben.

Slutet gott allting gott.

Winters Bone

2010. Tjej i fattig lantmiljö får reda på att familjen förlorar huset om inte pappa dyker upp till domstolen i tid. Hon ger sig ut på jakt bland släkt och grannar. Det är inte populärt att fråga runt i en miljö av crank-kokande och allmänt kriminell population. Allt mer framgår det att det inte handlar om att hitta en levande person utan snarare hans bones.

En sån där film som osar Oscar för att de glammiga hollywoodskådisarna går i trasiga kläder och ser relativt osminkade ut. Habilt hantverk men inget som sticker ut.

+ för att jag lyssnat en del på den typen av bergs-musik som är med i filmen, senaste åren. + för att Laura Palmer har blivit gammal och är med i en scen.

Cemetery Junction

2010. En bryta-upp-från-småstaden-film i samma tradition som American Graffiti. Här tas vi tillbaka till ett tidstroget engelskt sjuttiotal. En kille med ganska blygsamma ambitioner (om än stora för sin sociomiljö) får insikt om att det kanske finns ännu mer att hitta "där ute".

Fina personporträtt och en smula kärlek.

The rite

2011. Exorsismrulle går varvet runt. Exorcisten själv bli exorcerad. Ganska tråkig. När det ska vara spännande/läskigt blir det snarare gäspigt. Tvålfager huvudrollsinnehavare med frisyr och pollisar som om han är just stigen ur den gamla serien Couplings, är inget plus.

The way back

2010. Fångar rymmer från Gulag 1940. Och promenixar ända till Indien. Ibland är det kallt ibland är det varmt. Fina naturbilder. Många språk. The way away hade väl också funkat som titel. Inte direkt prosovjetisk.

The Wrestler

2008. Ganska fin och bitvis gripande film om en gammal wrestlare. På slutet kommer dock ett sentimentalt tal som definitivt borde klippts bort. Det är aldrig roligt när det blir övertydligt. Men ändå på det hela taget bra.

House by the river

1950. Fritz Lang med rötter i stumfilmen spelar inte på subtila nyanser. Här vrids det upp till elvan både vad gäller bildspråk och skådespeleri. Men det är ganska härligt om man tittar men historiska glasögonen på.

Klassikt om den onde och den gode brodern. Den onde mördar och den gode får skulden. Fin liten scen där den onde lystet lyssnar på nakenvatten som rinner i avloppsrören.

Contact

1997. 20 år efter Närkontakt av tredje graden kom Kontakt. Lika aplång och trist. Här toppat med en barnslig argumentation om vetenskap vs. religion.

Howl

2010. Film om poemet, Allen och rättegången o huruvida det var obcent eller inte.
Trevlig teckning, säger jag om animationen.
Staak t(r)ea.

Paycheck

2003. Omtittat. Gillar storyn bättre än själva filmen. Ben Affleck vägs upp av Uma och Paul Giamatti. Men, en helt ok fantasieggande PKD-rulle.

Mercury rising

1998. Brusfilm. Hyggligt spännande film om en fbipolis som skyddar en autistisk pojke som knäckt en hemlig kod. Själva storyn är dock obegripligt krystad. Vaddå för hemlig kod som måste skyddas till varje pris? Sådär funkar väl inte modern kryptering — eller?
Men Brus är ju alltid lite charmig. Om pojken spelade bra gick inte bedömma, då hans regi tydligen endast bestod i att " se snett uppåt höger och tala med robotröst".
Svag trea.

Total recall

1990. PKD. Träbocken Arnold klampar igenom en ganska ok dickhistoria men välkända ingredienser som förträngda minnen och ett framtida övervakningssamhälle.

Jag antar att den kostade en hel del slantar på sin tid, men den platta ljussättningen och ständigt närvarande studiokänslan gör att den känns ganska tvproduktionig.

The Green Hornet

2011. Den enda förförståelse jag hade får den här var leksaksbilen jag hade som barn. Den som kunde skjuta bomber och hade en skivspelare man kunde se om man kikade in i fönstret. Men jag visste inget om den gamla radioseriefiguren.

Filmen är en riktigt rolig supehjältekomedi.

Hard candy

2005. Ung tjej tar lagen i egna händer med en pedofil och ev. mördare.
Habilt hantverk; ganska ok, men då hon har övertag i hela filmen blir den aldrig särskilt spännande eller dynamisk. Mer som ett statement bara.

Rompecabezas

2009. Tant får ett pussel på femtioårsdagen. Börjar pussla. Blir förförd av den fina världen av tävlingspusslande. Eller kanske bara av att ha något eget i livet. Bra film. Stark trea.

Blade runner

1982. Mer Philip K. En visuell och aural fest. Härligt cgi-fritt. Ett blidspråk som skulle eka genom hela åttitalet – ljus genom jalusier och roterande fläktar. Kanontrevlig omtittning.

Battle: Los Angeles

2011. Propagandafilm för us-marines. För att bättra på sitt rykte fightas de den här gången mot utomjordingar istället för mot bönder i tredje värden. Filmen har en liknande utgångspunkt. Befäl med solkigt rykte får visa att han verkligen kan leverera när det kniper.

Lite spännande i början med sci-fi- temat, men blir sämre för varje hundra meter film. Riktigt pinsam.

One day like rain

2007. Regissör med David Lynch-ambitioner har totat ihop det här. När det till slut kommer en scen med pipig sångerska, femtiotalsmikrofon och rött draperi börjar man fundera på om allt är ett ironiskt skämt. Men så väl är det nog inte. Det är ändå för mycket arbete bakom — förutom ljudet.

Riktigt dåligt. På så många sätt att jag inte orkar lista dem.

Reptilicus

1961. Dansk, typ, godzillafilm. Del av urtidsdjur hittas vid borrning i lappmarken. Den tar de hem till Danmarks akvarium. Där växer den ut till ett helt djur av typen reptil med vingar som är jättestor.

Runt detta händer massa danska grejer som att kulögda jovialiska herrar brister ut i sång, att man "går i bad" eller utbrister "Hvad er der sket?" titt som oftast.

Skräckkomedi kan det kanske kallas. Känns som en film man bör ha sett – men bra är det inte.

Season of the witch

2011. Nicolas Cage och Ron Perlman är kniggits med lite dåligt samvete efter sina korståg. Så ska de transportera en häxa till rättegång i ett pesthärjat Europa. Sen så visar det sig att det är en riktig demon. Ja, så blir det lite exorsism.

Mycket cgi och få skådisar. Ingen höjdare. Och hur många gånger, på film, har man försökt ta sig över en rutten hängbro? Och om det är en sån scen i fimen, hur ofta är klyftan den spänner över typ bottenlös?

Cámara oscura

2003. Deadly cargo. Hyggligt spännande skepparfilm. Många likheter med Cargo. Fast mer ur fripassagerarperspektivet. Men samma typ av besättning.

Allt utspelar sig på en härligt rostig gammal skorv. Huruvida skådespeleri och slikt var något vidare vet jag inte då den var dubbad och beskuren. Men ok kanske lite dålig, fast miljön ger plus. Stark tvåa.

Screamers

1995. Dickhistoria. Små amutomatiska sågrobotar med AI löper amok på en planet där ett evighetskrig utkämpas. De små gynnarna har blivit så smarta att de börjat anta barnskepnad för att lura sig in i befästningarna. Tillslut är det bara en människa kvar vid liv. Då åker han hem.

Visst är det lite intrig och drama runt allt det där och det är ganska fantasieggande. Men det som börjar ganska bra fasar ut till ett tämligen vekt standardslut.

Kul att se att de har cd-freestyle i framtiden dock.

Wild hogs

2007. Puttrigt smårolig film om medelålders män som ger sig ut på en easy rider-resa. Familjefilm utan fula ord. Många kända skådisar. På slutet dyker den gamle Wild angels-ledaren upp.

Impostor

2001. PKD-historia i bladerunnerliknande miljö. En man utpekas vara en replikant, klonad från sig själv. Dvs att han egentligen är död och nu är en terrorist från Alpha Centauri. Han blir gripen av en inkvisitorliknande figur men rymmer och försöker bevisa sin oskuld.

Ganska spännande och välgjord. Många kända tv-ansikten.

In search of a midnight kiss

2007. En film som känns lite jarmush-indie. Kanske för att personerna ser så där åttitalsindie ut i halvlånga rockar och torgvantar. Hur som helst tyckte jag den var riktigt bra. Stark fyra — nej den får en femma, för jag blev så glatt överraskad.

Kille går på kontaktannonsdate. Både han och hans date har en hel del bagage, som man säger. Geografiskt får vi sen en bild av LA som inte är standardlokalerna. Snarare de gator man minns från gamla tv-deckare.

Scott Pilgrim vs. the World

2010. Rolig film med rolig musik. Även om handlingen är overklig som ett tv-spel känns den också väldigt bekant på något sätt.

En rappt brättad fest för ögat.

The fighter

2010. Film av typen: om en kille som reser sig ur en hopplös situation. En Rocky för tiotalet.

Christian Bale är utmärkt i rollen som crackpundare. Lite ovanlig film ur amerikansk synvikel, där familjen som för det mesta är styrkan och den fasta punkten i tillvaron istället här är den stora bromsklossen. Men det här ska ju vara en sann historia.

Tycker den är riktigt bra fram till den punkt där den börjar kännas lite för lång. Stark trea.

Next

2007. Dickhistoria om man som kan se en liten bit in i framtiden. Myndigheterna vill utnyttja honom. Han vill inte bli utnyttjad. Han vill träffa en tjej. Sen blir han indragen i allafall; delvis på grund av tjejen.

Ganska ok. Jag önskar nån annan än herr Cage spelat huvudroll. Men, det är jag det.

Cargo

2009 . Sci-Fi från Schweiz är inte vardagsmat. Skepparfilm, rymdskepparfilm. Det talas tyska i rymden. Lite alienupplägg; ett lastskepp med nåt skumt i lasten. Sen blire lite VR och lite av varje. Välgjord. Bra stämning.

Senior skip day

2008. Highschoolfilm av modernt snitt och på det hela taget ganska töntig. Men den lyckas rätt ok men greppet att vara lite som en pjäs, där aktörerna då och då talar till publiken. Några av de roligaste scenerna är de alternativa som kommer vid eftertexten.

A Scanner Darkly

2006. Fabulous Furry Freakbrothers möter 1984 möter Roobarb. Alltså ganska fladdrigt och pundigt att titta på. Men ändå en hygglig P K Dick historia i botten.

En undercoverpolis bevakar sig själv, fast han är egentligen lurad mer undercover än han vet.

Cargo

2006. En ganska osympatisk tysk kille tar sig ombord på en båt i Afrika för att försöka ta sig hem. Men det visar sig att båten är på väg till helvetet kan man säga. En besättning som mer eller mindre håller på att förlora både själar och förståndet samt andra passagerare och hemligheter i lastrummet gör resan en smula olustig.

Hela handlingen utspelar sig på en rostig lastbåt. Så här ska en skepparfilm se ut.

Goliath awaits

1981. Här snackar vi skepparfilm! Fast på oväntat sätt. Ett fartyg av titanickaliber, Goliath, blir torpederat under andra värdskriget och sjunker. Men på tusen fötters djup överlever en massa människor. Den mycket påhittige "kaptenen" som gör det hela möjligt blir med tiden upphöjd till nån slags gud. Ett litet utopia skapas i djupet. Men med riktigt mörka baksidor.

Fyrtio år senare upptäcker några dykare vraket och en räddningsaktion inleds. Men kanske inte till allmänt jubel. Som kaptenen säger: Om det en dag dök upp utomjordigar på jorden och sa -Ni är räddade! skulle ni följa med dem då?

3,5 timmars härlig underhållning med fartyg, batyskop och hela surven.

Tron - legacy

2010. Sonen till han som var inne i spelet, eller programmet ,eller vad det är - the grid - åker också in och får spela Tron och kasta skivor. Sen är det lite starwarsreferenser och annat slikt. Daftpunkmusik. Sen åker han hem och får med sig en tjej som egentligen är ett program och hon får se solen.

Grown ups

2010. Adamsandlerfilm. Adam går runt och är så där medkännande gråtmild som vanligt. En ensemble av massa ståuppare borgar för några roliga skämt. Men i övrigt en rakt igenom sockersöt film utan dramatik.

På grund av en missupfattning sitter jag hela tiden och väntar på den stora olyckan/katastrofen. Men när den aldrig inträffar känns det kanske ännu mer slätstruket än det hade behövt göra.

Valhalla Rising

2009. Först tror man det ska bli skrålande vikingar. Sen verkar det som ensammasamurajenhämnd. Sen blir det drömskt med religiösa (?) undertoner. Långsamt berättande runt ett kargt ansikte i karg miljö. Är det Oden det handlar om och vad är han symbol för?

En film helt utan kvinnor förutom några slavar/fångar som skymtar i bakgrunden vid ett tillfälle. Härligt oförutsägbar. Suggestiv musik.

Star runners

2009. Si-Fi Channel-produktion inspelad i Bulgarien(!). Manusförfattaren verkar gått på lågvarv då man bara staplar scener från olika filmer på varandra. Men ändå halv okig rulle på, antar jag, minibudget. Lite blinkningar åt Enki Bilal.

Mission London

2010. En ny ambassadör intar bulgariska ambassaden i London, där man skött sig själv ett bra tag och blir något besvärad av närvaron. Hans uppdrag är att fixa till ett event för presidentens fru som vill beblanda sig med den europeiska societén nu när de blivit med i EU. Helst med hovlig närvaro. Sen blir det förvecklingskomedi med ryssar, stulna ankor och diverse skojare. Tyvärr lyfter det aldrig riktig och blir ha-ha-ha-skoj. En del roliga karaktärer men den brusvillisliknande centralgestalten är en riktig träbock. Även om det är meningen att vara storyns straitguy är han lite väl karaktärslös.
Tydligen är Film i Väst inblandad i samproduktionen. Vad jag vet, den första bulgariska film jag sett. Tveksam trea.

The Escapist

2008. Utmärkt fängelserymningsfilm. När de tar sig ner i underjorden, under staden, får man lite Le Trou-vibbar.

Love in the Time of Cholera

2007. Ganska kass filmatisering av en G G Marques-bok. De använder smink för att skådisarna ska se gamla ut, på ett sätt som var poppis på åttiotalet. Funkade inte då, funkar inte nu. Utom möjligen på J Bardem som ser grundgammal ut. Va fanken, använd skådisar i olika åldrar!

Också tråkigt – alla talar engelska, med brytning, i andra länder. Om det nu ska föreställa att de pratar sitt modersmål, fast på engelska, ska de väl inte bryta? Det vill säga, om karaktären inte verkligen har en brytning. Men då är det konstigt att de som ska föreställa spanskspråkiga med brytning bryter på just spanska. Jag får inte ihop det.

Faster

2010. The Rock kommer ut ur fängelset och går runt och hämnas på alla som dödade hans bror. Billy Bob är knarkig polis och jagar honom. Dessutom är det en yrkesmördare som också gör det. Det körs en hel del bil.

Остров

2006. Ön. Ett gäng munkar/heliga män bor på en ö. En är ganska obstinat och bor i pannrummet/huset. Lokalbefolkningen är övertygad om att han har gåvan och kommer med allehanda krämpor till ön. Kollegorna tycker nog mest att han är till besvär.

Mannen lever med stora skuldkänslor sedan unga år och ibland ror han till en kobbe och gråter.

Fina bilder, mycket sten och vitmossa. Känns lite österjö men kan vara sibiriskt. Trevlig lågmäld blandning av skeppare-, tåg-, öfilm och exorcism.

The Hitchhikers Guide to the Galaxy

2005. Ganska välgjord filmatisering av boken, tror jag. Men det var ganska länge sedan jag läste den. Tyvärr känns den tidstypiska humorn, från sjuttiotalet, lite daterad. Kanske skulle boken vilat i frid?

Dock; när jag ser hur de lyckats visuellt börjar jag längta efter en filmversion av Sam J Lundwalls "Uppdrag i universum".

The final countdown

1980. Ett krigsfartyg råkar åka tillbaka i tiden till anfallet av Pearl Harbour. Det stora amerikanska traumat. Går det att ändra historien? Nä, men en hund får de med sig tillbaka. Och en gubbe blir strandsatt i fyrtiotalet på en öde ö.

Alltså, lite av varje: Kirk Douglas, Martin Sheen, tidsresor, skepparfilm och öde ö.

Blast

2004. Känns som om man velat göra om nån gammal Stefan Cigarr-film fast med Wesley Snipes men fått nöja sig med en billigare skådis.

Om bankrånare i terroristhamn i miljöaktivisthamn som kapar en oljerigg för att avfyra en magnetpulsmissil. Vilket man kunde tycka de borde gjort annorstädes utan att krångla till det så förbannat. Misslyckas de … jo.

The Karate Kid

2010. Snällare variant på samma tema som den tidigare filmen. För mycket kringtjafs istället för att fokusera på killens transformation till habil fajter. Dessutom handlar den om kung-fu. Känns stundtals som vore den producerad av en kinesisk turistbyrå.

Killen är bra på att dansa men när det kommer till battlandet är det så mycket snabba klipp att man knappt ser om han gör nån egentlig skada.

Jag saknar Frank Cannons magiska knivhand. Det var karate det!

Elle veut le chaos

2008. All that she wants. Svartvit, väldigt grafisk. Lugnt, lugnt tempo. Kanske gjorde det mig okoncentrerad, men det tog väldigt lång tid innan jag fick något sammanhang i berättelsen. Men så kan de vara ibland.

Som en seriös variant av Smala Sussi i kanadensisk landsbygdsmiljö. Diverse original beter sig mer eller mindre oförutsägbart och kriminellt.

Alltid, eller ofta, när det görs fransk(språkig) film ska alltid nån rackare ha uppochnerpåvänt bockstyre på cykeln. Undrar om det är en filmkliché, eller att det är ett vanligt förekommande fenomen i kulturmiljön. Anses det allmänt som hott eller är det så att det inte finns andra styren och den som vill jonna något så när bekvämt, helt enkelt måste vända på de enda färdriktningsredskap som finns?

Annan grej: om man gör svartvit och lite indieig film måste man då ha minst en sekvens med romsk musik med? Jag lyssnar iofs gärna, men här känns det lite väl malplacerat. En hel generation filmskapare som vuxit upp med Kusturica verkar tro att det är ett obligatorium.

Annars ganska ok filmupplevelse.

True grit

2010. Westernfilm av Cohenbröderna. Ung flicka vill hämnas sin fars död och lejer en prisjägare.
Bra film i sin genre.

127 hours

2010. Trodde det skulle bli en klätterfilm men så mycke klättrande blev det inte. Lite Touching the void och liknande. Boyd gör bra filmer. Sevärd. Antagligen mest spännande om man som jag inte vet hur det ska sluta.

The black swan

2010. En ballerina vill dansa svanen i Svansjön. Och det får hon. Hon är lite pressad och ser syner. Fame möter Repulsion skulle man kunna sammanfatta.

Habilt hantverk men jag är väldigt trött på filmer där det visar sig att det som händer bara är i huvet på huvudpersonen.

Shokei no shima

1966. Punishment Island. En främling kommer till en ö. Han påstår att han säljer symaskiner. Det blåser upp, han tar in på värdshus. Han ska vidare till en mindre ö. Värdshusvärden ser att han har en kniv i väskan.

Killen är där för att hämnas allt han fick utstå som barn på öns uppfostringsanstalt. Framför allt på den man som tror sig ha dödat honom.

Ganska ok:ig rulle med lite St./La. Karlsö-feel.

Hadaka no shima

1960. The Naked Island. En bondefamilj bor på en liten, men kanske 100 meter hög, ö. Hela dagen går åt till att ro (egentligen vricka) in till land (en större ö?) och hämta vatten. För att sedan bära de skittunga tunnorna upp på berget på omöjliga stigar och därefter för hand vattna plantor en efter en. De verkar hinna med sisådär tio turer om dan. Sundet verkar vara av dignitet Helsingborg–Helsingör. Så håller första halvan av filmen på. Ingen säger nåt. En gång tappar kvinnan sitt vatten. Då får hon en smäll.

De har två små pojkar också. Den äldsta åker till skolan den yngsta simmar i havet. Sen blir det kväll, familjen äter samt badar i, typ, ett bensinfat med brasa under.

Sen blir det höst, vinter och vår lite snabbt. Den lilla pojken får en fisk på metspö, något man inte kan tro är så ovanligt för öbor. Men oj vad det blir fröjd och gamman i familjen! De tar skärgårdsbåten in till storstan med fisken i en spann. Något svårsåld visar det sig, men till slut får de napp (he he). Sen blir det mat på restaurang och linbana. De tittar på tv i ett skyltfönster på, typ, Ika i rutan.

Sen åker de hem och bär vatten. Sen dör den äldsta pojken. Då blir det begravning på ön. Sen bär de vatten igen. Sen får kvinnan ett spel. Sen bär de mer vatten.

Som en stenhård japansk Saltkråkan – utan sommargäster, med feelingen Arne Sucksdorff möter Charles Redland.

The Oxford Murders

2008. Kriminalfilm i matematikermiljö. De la Iglesia-film som känns lite nedtonad jämfört med hans övriga. Jag gillar John Hurt så det blir trea.

Hierro

2009. Psykologisk thriller kanske man brukar kalla det. En kvinna förlorar sin son på en färja på väg till ön Hierro. Senare kallas hon dit för att identifiera en död pojke man hittat. Det är inte han och hon börjar misstänka att han fortfarande lever.

Mycket snyggt filmad/bearbetad. Bra stämning byggs upp mellan dröm och verklighet. Man blir inte sugen på att åka till ön på semester precis.

Tyvärr tycker jag inte manuset håller genom hela historien. Filmmusiken är, så att säga, demasiado.

Fuon

2004. The Crying Wind. En pojke kommer med sin mamma till den ön där mormor bor. På en strand finns en skalle efter en kamikazepilot. När det blåser på den låter det. En äldre kvinna kommer också till ön. Hennes ungdomskärlek var nog piloten.
Saltön på japanska skulle jag kunna påstå om jag hade sett Saltön.
Fin film. Känns lite videofilmad. Nästan fyra.

Get Him to the Greek

2010. En skivbolagskille ska hämta en gammal avdankad rockstjärna i England och föra honom till en spelning i LA. Det blir inte så lätt. Rolig film, rolig musik.

In the Loop

2009. Pratig politisk komedi. Småkul.

IronMan 2

2010. Jängubben är tillbaka och är ganska stöddig. Så kommer det en järngubbe till. En rysk. Fast man ser att det är han från Rumble Fish. Scarlett Johanssen är nån sorts batwoman. Den är ok, men fighterna är lite för långa så det blir trist.

Toy Story 3

2010. Riktig fängelserymningsfilm! Bra.

In Search of the Castaways

1962. Det börjar lovande med en flaskpost. Men några öde öar blir det inte. Barnen Grant letar efter sin far och allehanda fantastiska äventyr blir det. Måris Sjevaljer brister ut i sång både här och där. Sen stöter de på Bill Gay som leder dem till gubben å så är det slut. Ganska härligt kulissigt men ingen riktig höjdare.

The castaway cowboy

1974. Egentligen inte en öde-ö-film, men inledningsvis spolas en man upp på en strand. En cowboy med blåsvart skäggbotten har hamnar på nån av Sandwichöarna, typ Hawaii.

I mitten på sjuttiotalet kan man tro att det var ganska politiskt medvetet även i USA. Men denna disneyproduktion är fett rasistisk. Alla infödingar är som sorglösa barn och behöver uppfostras av kofösarn.

Som av en händelse finns det ganska gott om kossor att fösa dessutom.

Piñata Survival island

2010. aka Demon island. Collegeungar åker till en ö för att ha skattjakt och partajja. Där stöter de på en i alla avseenden förbannad piñata. En efter en blir lemlästad.
Då det antagligen är enklast att filma i dagsljus valde filmakarna det. Allt i samma skogsdunge. Det blir inte så läskigt. Hon från mynameisearl är med.

Piranha

2010. Sexplotation/gore. Inte tillräckligt läskig för att vara skräck, inte tillräckligt rolig för att vara komedi. Men har man råkat se nåt spring break-klipp på E-kanalen, så kan man här äntligen fröjdas över ett se ungarna bli uppätna.

Taking Woodstock

2010. Kille som ser ut som en juvernil Thåström har ett konserttillstånd och bjuder in Woodstockfestivalen. Stämningsfullt om uppbrott från småstaden, lite som American Graffiti. Ang Lee har jättefina färger och bygger upp filmen exemplariskt.

Travolti da un insolito destino nell'azzurro mare d'agosto

1974. Swept away. Originalet till denna. Underdrift: något bättre. Den här är en politisk satir med tidstypisk marxistisk retorik. En komedi om proletariatets diktatur.

Miss Castaway and the island girls

2004. Ganska dålig. Hittade den på listan över världens sämsta filmer. Skönhetsmisser och flygare hamnar på ö med förhistorisk gris, Noaks ark och apornasplanetapor.

Parodierar saker från andra filmer likt andra parodifilmer (nakna pistolen mfl.) men här på mycket liten budget. Har aldrig sett så mycket croma-key i en film. Samtidigt som den parodierar är den också en explotationfilm. Och som sagts tidigare, behöver sånna ofta ligga till sig ett trettiotal år innan de får nån sorts charm.

Men jag ska erkänna — hade jag haft hög feber hade jag nog skrattat åt en hel del av skämten.

Kimssi pyoryugi

2009. Castaway on the moon. En man hoppar från en bro för att ta sig av daga men flyter iland på en ö mitt i floden under en motorvägsbro.
Här startar en udda robinsontillvaro med storstaden i fonden.
En kvinna med torgskräck följer mannens äventyr med det teleobjektiv hon annars använder för att fotografera månen med.
En sorts kommunikation uppstår mellan dem.

Koreanskt genreöverskridande med fint foto. Bästa ö-rullen hittills.

Buried

2010. Kunde varit riktigt spännande om inte regissören valt att sänka trovärdigheten till noll redan under första fem minuterna då killen i lådan rimligtvis förbränner allt syre med en zippo för att sedan andas på helt obehindrat genom resten av filmen samt elda diverse brasor.
Så utan tändarn hade den varit riktigt bra.
Snygga förtexter.

Transiberian

2008. Ett ganska kristet par tar tåget hem från mission i Kina. De får dela kupé med en spansk tågluffare och ett emo. Luffarn har massa ryska dockor i väskan. Sen blir det ganska rejält spännande och mystiskt. På slutet när säcken ska knytas försvinner lite av mystiken. Elaka ryssar skär i benet på emot som vore det en limpa och det blir en del action. På det hela taget riktigt hygglig film.

Castaway

1986. Bygger på bestsellern med samma namn — Strandsatta.
Karl annonserar efter "fru", att bo med på öde ö, i tidningen. En kvinna svarar. De åker dit. Inledningsvis lever de separata liv. Sen försöker de samarbeta. Sen får de ont i fötterna. Sen blir de sjuka. Sen blir de undernärda. Sen får de hjälp. Sen lever de nästan vanligt förortsliv. Sen åker hon hem och han stannar kvar och jobbar i verkstad.
Ok, men dålig ljudmix.